我爱上海

Hur underbart det än må ha varit att ha haft denna blogg att luta sig mot under mina två år (än så länge två år) i Kina och Shanghai så känns det på något vis som jag gått och väntat på ett avslut. Att radera bloggen tar nog en stund till men nej, nu är jag fan färdig.

Jag är på svensk mark med allt vad det innebär. 

 

Jag kom hem till en fantastisk svensk sommar med löpning i frisk luft, bad med syster, fina stunder med hela familjen och släkten, sagolika möten med vänner och kärlekar både i Dalarna, Uppsala, Stockholm och Nederländerna.

 

Hösten har rullat på i en fart som jag knappt hängt med i. Skola, jobb, träffar, timmar på gymmet, telefondejter, resor och besök. Det hem som finns i Dalarna har besökts en gång. Hemmet i Täby har för tillfället blivit min bas. Ett hem som i veckan blev något tommare om än i närheten. Älskade du och hatade jävla alzheimers. 

 

Studierna vid SU har gått mellan lycka till förtvivlan till säkerhet och därefter osäkerhet för att ha smålandat lite i en säker balans. En VFU avklarad med insikten om att det är jag och ord som vittnar om detsamma. Jag har något att utvecklas inom och det kommer ta mig mot en framtid jag vill ha, iallafall just nu.

 

Jag har Hammarby runt hörnet och mår med dem, nu ses vi i Allsvenskan 2015..

 

Att vara i Sverige får mig att förgås emellanåt. Jag älskar Stockholm och jag har insett att jag styr över mitt liv även här. Men nog saknar jag Shanghai med allt var det innebär. Varje dag. Det är bara att acceptera att jag är delad itu. Jag har dock börjat finna charmen i det.

Jag cyklade hem med Carro i luren idag. Världens bästa Carro. Det som började som en gymnasiebekantskap 2007 har nu sju år senare utvecklats till något av det vackraste man kan komma i vänskapens väg. Förståelse.

 

Veckan som kommer innebär en del prövningar men nu borrar vi ner huvudet i sanden och kör på. Rötterna blir starkare i motvind.

Ett liv, eller ens livsstil, har bytts mot en annan.

Shanghai, jag är din för evigt.

 

Jenn