En tågresa i mittens rike

Det här inlägget är längre än artiklarna i DN och hade kunnat bli hur långt som helst tack vare den människa jag stötte på, inga bilder och kanske osammanhängande text, men jag sög åt mig allt denna person sa och tycker det är grymt intressant att se dessa skillnader.
 
 
 
Igår befann jag mig på jordens hemskaste tågstation, i Jiujiang närmare bestämt. En miljard kineser, en Jennifer och typ fyra fläktar. Jag har nog aldrig blivit så utstirrad förut. Jag blev glad då kön mot "gaten" började växa eftersom de betydde att det var dags att gå på. Jag frågar en ung kines framför mig och detta är rätt tåg och det visar sig att han kan prata riktigt hygglig engelska. Tåget är självfallet försenat i 40 minuter så vi slår oss ner i hettan och börjar prata. Han hade precis lämnat av sin flickvän efter en helg de spenderat uppe i Lushan, bergsdelen jag valde att inte åka till. Dom träffades på skolan de studerar på och när jag ställer frågan om det stämmer att kineser tidigare inte fick välja vem de skulle vara tillsammans med så flinade han och undrade vem som talat om det. "- Det tror alla västerlänningar" svarade jag och flinade tillbaka. "För länge sedan" sa han, men inte dag. Nu vet vi det ;)
 
 
 
När vi väl får gå på fixar han om så att vi kan sitta bredvid varandra under den ca 4 timmar långa resan. Jag kände lite sådär för det eftersom jag gärna sitter ensam och gör mitt, men sa inte nej och tur var det. 4 timmar på tåg har aldrig gått så fort! Vi kan benämna honom som Jimmy. Killen kommer från en provins strax norr om den vi befinner oss i och bor i Wuhan för att studera. Han visade sig vara ett år yngre än mig men såg ut som och betedde sig delvis som fem år äldre. Vi pratar om vad han studerar, vad jag gör i Kina, skrattade åt den kinesiska försäljaren på tåget som kommer fram och undrar om jag är från Ryssland och sedan börjar prata så ingen förstår, han bjuder mig på fågelfrön han inte gillar men som flickvännen ville ha och talar om att han precis som jag köper billiga glasögon eftersom han alltid lägger bort sina. Han är en tjugoårig lång, glad och finnig kille med en hjärna som verkar vara fylld med hur mycket kunskap som helst. Jag hinner tänka att vi är ganska lika trots att vi bor på helt olika platser.
 
 
 
Sedan berättar han om något han och hans bror brukade göra. - "Bror? Jag trodde man bara får ha ett barn" säger jag försiktigt och är rädd att trampa på känsligt område. "Ja" säger han och fortsätter "min farfar var ganska högt uppsatt i vår by och han blev avrättad och min familj tvingades böta 5000 kronor." Vad svarar man på det? Jag mumlar något typiskt ursäktande och han säger "men jag tänker inte att det var mitt fel, jag är ju barnet" och ler sedan. "Ja det är det ju självklart" säger jag och sedan går samtalet över på priserna för skolgången i landet. Jag har dock svårt att släppa vad killen jag delar sätet med precis har sagt. Jag har funderat, googlat och funderat, men killen använde ordet "avrättad" och jag inser plötsligt att det finns en del skillnader mellan han och mig.
 
 
 
Vi jämför skolorna i Kina respektive Sverige och jag inser hur äckligt bra svenska ungdomar har det och skäms nästan över att jag kan åka runt i "hans" land på pengar som de antagligen skulle behöva spara år för att kunna göra. "Mina universitetsår kommer gå på cirka 100 000 kronor säger han", det är kostnaden för att studera på skolan. Jag talar om att universitetsstudierna för svenska studenter i Sverige är gratis och att vi samtidigt får ca 1000 kronor i månaden. Eller nej, jag blandar in kinesiska och säger att vi får "1 wan" som jag efter en halvtimme kommer på betyder 10 000 och rättar mig snabbt, han skrattar och säger att det inte var så himla mycket helt plötsligt. Hur bor man på skolan undrar jag, har han eget rum? "Gissa hur många som delar rum" säger han. "2, 4, 10" försöker jag. "8 stycken" svarar han och måttar ut ett rum som är i storlek med 2/3 av vardagsummet hemma i Skäve typ. "Men det är kul för då kan vi prata om saker, skolan och tjejer" säger han och flinar. "Standarden är så mycket bättre nu än när jag gick i yngre årskurser. När jag gick i lågstadiet, usch, så skulle vi få hackade grönsaker, men de serverade dem hela istället" förklarade han och måttade upp en 2-3 decimeter lång grönsak eller rotfrukt, gnagde som Långben på julafton och skrattade. Ni tror kanske har satt och ljög mig rakt i ansiktet men detta är Kina.
 
 
 
"Hur ofta ser du dina föräldrar?" Kanske 2-3 gånger per år. "Oj, du måste sakna dem" säger jag uppriktigt och tänker på mapa som jag såg för mindre än en vecka sedan och som jag redan längtar efter. "Nej, inte direkt. När vi ses så har vi inte så mycket att prata om." AH. Hur växte du upp med dem, eller bodde de borta? Det visade sig att precis som för så många andra familjer i landet så jobbade föräldrarna redan då i en provins med bättre betalt om han och storebrorsan växte upp med sina mor/farföräldrar. Jag sitter och sucktar efter en söt liten kille på knappa 2 år på andra sidan av tåget och min nyfunna resekompis säger att han såg likadan ut när han var liten. "Jag var omtyckt av alla i byn, alla ville hålla, jag var tjock och söt", typ. "Tjock?, varför tjock?" "Kineser tycker att ett tjockt barn tyder på hälsa, ett tjockt barn är hälsosamt" Jahapp, då vet vi det också!
 
 
 
"Vad vill du jobba med när du blir äldre undrar jag?" Inom buisness, kanske ett utländskt företag, blir svaret. Jag ler och säger att jag vill hålla fast vid det kinesiska. "Jag är så tacksam att jag är kines" säger han och jag rynkar pannan för mig själv. "Om engelska skulle varit lika svårt som kinesiska att lära sig hade jag aldrig kunnat göra det." Nähä. Vi pratar löner och jag berättar hur det ser ut i Sverige och hans svarar att han kanske borde flytta dit i framtiden. "Gör det!" säger jag. Vi fortsätter vidare in på körkort och han får veta att jag "redan" tagit mitt."Om tre år kanske jag kan" säger han och frågar hur det är med bil i Sverige. Jag meddelar hur läget är och han ställer en fråga som om han vet svaret "så i Sverige kan man spara i 3 månader och sedan köpa en bil, här måste man nog spara i 3 år."
 
 
 
Jag berättar att jag jobbat med simmning och han erkänner att han inte kan simma, hur mycket han än försökt. "Simma är som att gå" säger jag och han skrattar. Fick kanske inte riktigt fram poängen ;)  Jag säger att kinesiska barn kanske lär sig annat och han skiner upp "När vi var så så brukade min bror och jag skjuta på fåglar och använda slangbälla" gestrikulerar han.  Inte riktigt i stil med att kunna simma men okey. "Fast kulorna var så små så fåglarna dog inte".Jag som har NOLL koll på vapen undrar om han menade luftgevär? "Jag var så dålig på att sikta så jag fick spana istället, men min bror träffade ofta. Vi fick se till att ingen såg när vi gjorde det, för det är ju olagligt." Typ. Yes.
 
 
 
Jag passar på att fråga honom varför alla kineser gör "segertecknet" på alla kort och enligt honom har dem tagit de från amerikanerna i andra världskriget. Ämnet glider in på kriget och Hitler och självklart kan denna kille som aldrig varit utanför Kinas gränser mer om västerländsk historia än jag själv.
 
 
 
Jag skulle kunna fortsätta men då blir inlägget en mil långt. 4 timmar flög förbi och när vi anlänt påminner jag honom om den obligatoriska thé-flaskan han är påväg att gå ifrån, "jag glömmer alltid något" var det som sagt. Han hjälper mig till taxikön och när jag frågar om jag får ta ett kort tillsammans med honom för att visa mina föräldrar blir han jätteglad och meddelar att det är en ära för honom. Jag står totalt genomsvettig med jordens största ryggsäck och killen blir glad för att en västerlänning önskar ett foto. Jag är glad att jag fått äran att stöta på och sätta mig in en ung mans liv, med totalt andra förutsättningar än mig själv.
 
Kram, Jenn