Att övervinna sig själv
Hej hej!
I förrgår tog jag mig, med hjälp av mina ben, längre än vad jag någonsin kommit i ett par löparskor. Långsamt, i regn och självklart grinandes och självklart med mamma i telefonen.
Nog för att ja under de senaste månaderna sprungit längre och oftare än någonsin tidigare men det har ändå varit mer "normalt" än det pass jag körde i måndags och det lopp jag kommer att pressa mig igenom den 1:a juni. Sist jag hade ett mål med löpningen var under gymnasiet, 1 mil under en viss tid. Som jag grät under själva testdagen och den löpturen med mamma, noll tro på mig själv eller rätt antal kilometer i kroppen heller för den delen. Men jag gjorde det, då tack vare mamma som trots min långsamma fart, konstanta grinande (heter det GRINANDE??) och noll tilltro på mig själv.
I förrgår sprang jag som sagt igen. 22 kilometer var målet och jag stannade nöjt efter 21 då jag hade en tid att passa under kvällen. Nöjd, totalt slutkörd, glad och mest tacksam över mina fantastiska föräldrar. Sen slog dig mig först idag hur galet stolt jag är över mig själv och det faktum att jag nu HAR stark tro på mig själv. En tro som inte fanns där under milen under gymnasietiden, i plugget, eller i vardagen. Den tron eller snarare det självförtroende som stärktes under året i Kina men som hackat de senaste månaderna av olika anledningar. En tro jag inte trodde fanns där i måndags heller men som mamma lockade fram. Det är lätt att kasta ur sig skit om andra när man i en situation egentligen bara är så förbannat arg och trött på sig själv, i måndags var mamma den som fick ta skiten, och som hon gjorde det. TACK.
Nu hade jag med största sannolikhet givit upp i tisdags om det inte varit för mammas ord då hon lägligt ringde under tiden jag sprang och knappt kommit halvvägs. (Och ja, jag svarade, började hulka, dricka ur flaskan och prata samtidigt med mobilen tryckt mot munne. Måste ha varit en syn som inte direkt såg normal ut.) Men jag behövde dom där orden från henne, en blandning av pepp, uppmuntran, frågan om att kanske detta är ett för stort mål, frågan om vem jag gör det för och slutligen säga till mig att "nu springer och går du iallafall 18 km, du klarar det" för att faktiskt omedvetet fråga mig själv om jag trodde på mig själv. Och jag gjorde ju det, jag GÖR ju det, annars hade jag aldrig fortsatt i 11 km till. Det är mäktigt och skönt att känna det ända in i hjärtat, speciellt efter en tid av ovisshet gällande allt, skola, framtid, träning, nutid, omgivning. För det är ju så...
Härligt att med solen i ögonen kunna avverka ett intervallpass tillsammans med en nu stor lillasyster, som dock avslutades med magsjuka och sängliggande;)
... Jag önskade mig Maran i julklapp för att jag hatar (nej, hatade) att springa, 5 km var en pers. Folk tittar på mig som om jag vore en idiot och det med allt rätt. Varför göra någit du hatar? Mycket förändrades under året i Kina, inte utåt men inne i mig, jag gick från att vara rätt osäker och inte ha hittat mig själv till att finna mitt jag, mina rättigheter och ett lugn och denna tro på mig själv som inte infunnit sig tidigare, eller inte visat sig. Men denna löpning har nog alltid varit ett litet sår som funnits där och irriterat, när allt annat faktiskt mer eller minte fallit på plats så har har denna lilla pusselbit gjort att allting ändå inte varit helt. Jag behövde och behöver bevisa att jag kan, precis som året i Kina fick mig att inse allt det andra. Det har nog varit mitt berg att ta mig över, denna älskade och hatade sport. Att anmäla mig i ett lopp på över 42 km kan i efterhand ses som smått idiotiskt när man tidigare knappt tagit sig runt på en promenad. Och herregud så STÖRT det är. Men jag insåg att med ett mål så låååångt, så stort och så överväldigande så kommer jag att under vägen passera milstolpar jag aldrig annars nått. I måndags gjorde jag det, igen. Efter att veckorna innan ha sprunigt, 5,6,7,8,9,10,14,16 km så stannade mätaren på 21km. Nu kan jag känna abstinens efter några dagar utan en löptur.
Mamma frågade mig när jag sprang där hulkandes i måndags varför jag gör detta, varför jag tar på mig något som bara ligger över mig och pressar, om jag gör det för någon annan eller vad det är. Jag svarade då att det är för allt och alla. För att visa mig själv och andra att jag kan och jag trodde ju verkligen att jag gjorde det av den anledningen. Herregud så fel jag haft. För när mamma sa att jag bara kunde "ge upp" då och sluta så kände jag att det faktiskt varit helt okey att göra det, för jag insåg att det inte finns någon på på denna jord som jag måste bevisa detta för, jag hade inte "skämts" eller känt mig dålig inför någon om jag bestämt mig för att sluta i måndags, (för en sådan pers är detta mentalt och fysiskt;) ) inte för någon förrutom en person, mig själv. Jag inser nu att det var därför jag fortsatte 11 km till, för min skull och för att bevisa för mig, för att jag under de senaste 1 ½ året lärt känna mig själv och vet vad jag kan, och jag hade varit så förbannat besviken på mig själv om jag lagt av där och då. För något år sedan hade jag gjort detta för att visa alla andra, alla gånger, men inte nu. Och sedan inser jag nu bara sådär, smygande efter en veckas växande tankar, att det är ju så med allt, mina framtida studier, stad att bo i, sätt att äta, vikt att väga, resor att resa, person att leva med, livet att leva. Jag lever ett liv med andra men måste och vill göra mina val efter vad jag vill och för min skull. Med andra runtomkring och med deras stöd, precis som jag vill kunna göra detsamma för dom.
Mitt huvud har snurrat som fan den senaste tiden, med 50% av dagen funderandes på om jag bör flytta till andra sidan jorden, vad jag bör göra med min studietid, min framtid, träning, kropp, liv. Det snurrar fortfarande, snabbare än någonsin och jag vet inte riktigt om jag ännu ser allt tydligt. Men jag kommer på mig själv att vara så nöjd och glad i det jag är idag med stora och små skavanker inuti och utanp, att jag fixar det som sker oavsett. Det är precis som mamma säger då vi hann prata 15 sekunder igår, jag KAN, spärren sitter bara i huvudet och i måndags lyckades jag lirka upp den för första och sista gången, löpningen är verkligen mitt extrema och dagliga exempel på det. Det sköna och redan bevisade är ju, som pappa säger, allt löser sig. :)
Nu ska jag snart dra på mig arbetskläderna och gå för att vända burgare på Mc Donalds. Känner jag mig själv rätt slinker det ner en burgare på vägen hem sen. :) ;)
Kram, Jenn
