我爱上海

Hej tisdag!

 

Jag kom nyligen hem från en kaffe på stan och några timmars plugg. Jag ska fortsätta här hemma någon timme innan jag drar hem till Wen och bakar kladdkaka. Plugget flyter på och det är jag himla glad över. Däremot har jag dragit på mig en förkylning, helevte om ni ursäktar. Kombon stekhett och klibbigt ute resulterar som vanligt i kyligt och aircon inne. Något som lättade upp förkylingen var mailet från Sverige som meddelade att jag hade en lön kvar från Donken att vänta i juli, komsi komsi säger jag.

 

Jag har börjar inse att jag snart närmar mig en månad kvar i staden som aldrig sover. Blandade känslor till tusen. Jag ser fram emot att komma hem till en luft som inte är tung att andas, kunna sitta nere vid älven och prata med vänner, baka med Elin, titta på solnedgången efter en som vanligt sen middag med familjen. Jag ser fram emot att strosa längs Stockholms gator, mysa med momo och diskutera allt mellan himmel och jord med fafa. Skrika tillsammans med pappa och Joel då Bajen spelar, kramas med Carro, Helena och gänget, ta det där "korta" flyget på 2 timmar istället för 12 för att hälsa på Daan och alla andra i Holland samt springa mig fördärvad tillsammans med mamma eller pappa. (I mitt huvudet flyger jag dock fram haha)

 

Samtidigt, herregud vad jag kommer sakna folket här, lukten, stämningen och livet som ingen riktigt kan sätta fingret på vad det är. Möjligheten att kunna köpa precis vad du vill utanför huset. Barnen som verkligen leker på ett sätt jag inte riktigt ser barn i samma ålder göra i Sverige, kvinnorna som sensuellt dansar sent om natten med trafiken precis intill. De gamla som varje dag går hand i hand med sina barnbarn. Tanten som hakar sig fram med käpp i mitt kvarter. Wontonsoppan precis utanför dörren och nudlarna på hörnet. Ett nattliv som jag tror det blir svårt att finna i Sverige. Drivkraften och känslan av att här vill alla mycket, vara bäst. Jag kan göra listan lång men huvudet säger stopp. Det blir lite för känslosamt.

 

Jag ska ta och leta reda på lite bakpulver nu innan klockan blir alldeles för mycket och jag anländer sent som vanligt. 

 

Kram, Jenn