我爱上海

Hej hopp världen.

 

Idag har staden och landet jag lever i haft helgdag Dragon Boatfestival om jag inte tar fel. Firat? Nepp, inte direkt. Eller jo, jag har haft en dag då jag gjort precis vad jag vill. Toppen om ni undrar. 

 

Vaknade utvilad men seg efter 9 timmars sömn. Drog på mig ena paret av löparskorna som jag dumt nog lämnat ute vilket innebar dränkta sulor. Dock var det ganska najs att kyla sig med haha. 6 km hade jag i huvudet och eftersom jag aldrig sprungit längre än vad "jag ska" eller schemat säger så gav jag mig ut i halvrask takt i början. Efter ett tag flöt lunken på och jag bestämde mig för att springa på ytterligare. Då jag vände hemåt stod klockan på 45 min och kroppen kändes bra vilket gjorde att jag fortsatte. Vips så stod klockan på 60 minuter och jag kände mig ganska nöjd för dagen. I en himla långsam takt men bra mycket längre än vad jag sprungit på ett år, bara sådär. Det är förresten 1 år och 1 dag sedan jag sprang Stockholm Marathon. Långsamt, med smärta och två föräldrar som nog slet lika mycket som jag gjorde. Men jag gjorde det, och jag älskade hela grejen och känner fortfarande att det är något av det roligaste jag gjort. Kanske för att jag i det läget fick pressa mig själv längre än vad min gräns ligger och bara köra på. Att komma över den tröskeln var galet viktigt för mig.

 

Idag blev det 9,3 km med ett fart på 6:45 per km. Hujeda mig så långsamt men jävlar vad bra och skönt det kändes att det verkligen inte var någon större pers att jogga på som det varit innan i livet. Dessutom kände jag att jag hade så himla mycket energi kvar vilket verkligen är/var ett kvitto på att jag alltid kan ta ut mig mer. Kämpa fröken Klasson. Jag snackade med pappa igår om hur jag skulle lägga upp träningen för att orka en liten mil. Jag inser nu att jag snarare ska lägga upp för att få ner tiden under timmen. Fantastisk skön känsla om ni undrar!

 

Mamma har alltid sagt att hon älskar att springa just för att hon enbart fokuserar på det hon gör just då. Jag förstod henne mer och mer förra året innan maran och även idag. Det är en underbar känsla att bara kunna lägga fokuset på att benen rullar. Jag som tänker mer än vad som är bra njuter bara av stunden. Hoppla, de orden hade jag skrattat åt 2 år tidigare.

 

Kram, Jenn