Pressa
Klockan har inte ens slagit 12 lunctid här i Shanghai denna lördag. En lördag som redan fått mitt huvud att svämma över. Jag har dock "redan" hunnit föra ett kort Skypesamtal med en man jag längtar efter något oerhört i Holland som med tidskillnaden skulle lägga sig då jag steg upp. Jag stack därefter iväg till gymmet efter vårt samtal och hade en fantastisk timme där skuldran knappt känns av längre. Jag känner att kroppen har svarat med vila, mer löpning och hör och häpna mamma och pappa, bra mycket mer sömn. Att nu snitta mellan 6-8 timmar per natt gör lite skillnad.
I rummet intill där jag tränade gick en (vad det såg ut som) mormor med barnbarn in. Det var dags för balettövning och de verkade komma dit en 15 minuter innan för att öva själva. Det var 15 minuter av gråt och plågan för den lilla tjejen som knappt kan ha nått en ålder av 6 år. Jag fick behärska mig för att inte gå in och tala om vilken jävla idiot kvinnan var. Ja, jag vet att träningsformer som denna kräver diciplin osv. Det krävs mycket om man vill nå högt. Jag kommer dock aldrig acceptera att det ska satsas så hårt i den åldern oavsett träningsform. Mapa har alltid uppmuntrat oss till att träna och vi har lärt oss att man måste ligga på om man vill nå höga resultat. MEN, dom har aldrig pressat oss utan vårat medgivande. Jag tror nyckeln ligger där. I det land jag lever i just nu föds du för att bli något stort. Med den enbarnspolitik som existerar här föds (ofta) bortskämda barn upp med mor-och farföräldrar samt föräldrar som lägger all fokus på de enda barnet. Det innebär inte enbart att den ska få det fantastiskt bra utan också att den ska bli något stort. Jag hör vänner om och om berätta historier om barn som går till skolan hela dagarna och därefter har eftermiddagsaktivitet och kvällsaktivitet dag efter dag. Kina försöker bygga ett elitsamhälle (vilket samtidigt är komiskt med den historia de har där alla ska vara ett...) som enbart innebär att en liten procent når toppen medans en stor del alltid hamnar i ett skikt utan att ha uppnått något.
Det finns elitsatsningar i Sverige och väst också, men det är på något vis mer självvalt. Där vet du att du aktivt gjorde ett val att försöka. Här existerar inte ett val. Du föds in i det. Om du sen lyckas är upp till dig men lika mycket en press från ett samhälle som inte riktigt kan kontrollera det som sker.
Det gör mig spyfärdig att se den lilla flickan ligga på golvet och grina. Samtidigt som kärringen ovanför henne trycker ner sina (här pratar vi om någon som BORDE träna!) lår och knän på den späda lilla kroppen. Vad får hon och hennes familj ut av det? Antingen så är hon en av de lyckliga som faktiskt blir framgångsrik, eller så blir hon en "svensson" som i ett Shanghai kommer märka sig själv som oduglig. Många av mina kinesiska bekanta har så himla svårt att ge positiva kommentarer om sig själva eller andra. Det är alltid en tävling.
Det är fantastiskt om ett barn eller ungdom vill satsa på något, oavsett vad det är. Det är grymt att se Jonna köra på med sin passion för friidrotten, med en vilja som kommer från henne och som drar henne framåt. Och det är ju SÅ det ska vara, roligt, förbannat tungt ibland men alltid värt det. Inte pressat från någon annan.
Man delas in i ett klassystem på ett helt annat vis här än i väst. Städarna på gatan som jag inte kan låta bli att tycka synd om, för jag VET att det har ett helvete dag ut och dag in. På något vis deltar jag i att "klassa" de människor jag möter i tunnelbanan, omedvetet och sedan medvetet. Vad lever de för typ av liv? De är där nere i systemet, mannen utan skor på gatan som utan tänder skiner upp då man ger honom sina kakor som man själv inte har någon nytta av. Mannen och kvinnan som går upp 3-4 för att sedan sälja frukost för 1-2 kronor dagen lång. Min "granne" som tillverkar myggnät utanför mitt bostadshus och som sover, äter och har sin verkstad på samma yta som mapas badrum på nedervåningen i Kasseby. Eller barnfamiljen som är rik nog att föda och betala för två barn samtidigt som de bor i Shanghais toppkvarter med hyror vi bara kan drömma om även i Sverige. Det är den klassskillnaden Shanghai pulserar av just nu. Men en (högre) medelklass som bara ökar och som samtidigt gör gapet mellan befolkninge ännu större.
Samtidigt så drivs jag av den vinnarmentalitet som finns här. Människor som driver varandra framåt. Jag tror dock att det just är mixeen av att kunna kombinera ett västerländskt och österländskt tankesätt som "vinner" i längden. Nog tusan kan vi i väst ta del av och lära av den drivkraft som finns här, samtidigt som tex Kina måste lära sig att lägga sig på en "normal" nivå. Att tänka utanför boxen som i denna del av världen är så himla ovanligt.
Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men ska ut och fixa lite ärenden nu.
Vi hörs senare Sverige!
Kram, Jenn
