Ett liv med friidrott
Efter över en vecka hemsk förkylning drog jag äntligen till gymmet och fick med mig Marius som sällskap. Bra som vanligt. Matchade tröjan med mammas fina hårband från Friidrotten i Dalarna.
Denna friidrott alltså. Har man någon gång fastnat det minsta så kommer man nog aldrig riktigt ur det. Iallafall inte jag. Nu var jag kastare men jag får ändå infall av att vilja köra stegringslopp, löpa över häckar, kasta det där förbannade hat-älskade spjutet och få till den där perfekta kulträffen som bara går i slowmotion. Jag tror det är därför jag, förrutom att barnen är helt underbara, älskar att vara tränare. Det är ett helt liv kring sporten, inte bara friidrotten och jag älskar det. Jag är expert på att hoppa in och ut i perioder men inser själv hur fantastiskt jag mår varje gång jag håller på med det. Morgondagens gympass får därför flyttas något, ser fram emot att löpa skiten ur mig på löparbanorna imorgon istället.
